frozenglory

Ibland är det bra grymt hur filosofisk man kan bli av skumma drömmar och alltför lite sömn. Efter att ha glömt bort disken igår som vi skulle göra tillsammans, bestämde jag mig för att gå upp en timme tidigare än vanligt för att ta hand om den på egen hand som en liten överraskning istället.
Sagt och gjort, jag lyckades dra mig ur sängen vid sex-snåret och Christine sov djupt för en gångs skull, tog en dusch och gick sedan ner i köket och diskade och började filosofera.

Vad som fick detta filosoferande att hända var den skumma dröm jag hade där alla möjliga sorters personer från högstadietid figurerade. Drömmen i sig var bara konstig, men den satte min hjärna på språng, minst sagt.

För knappt 15 år sedan satt vi ovanför verkstaden i vår nördhörna och lyssnade på Fools Gardens Lemon Tree som satt på evig repeat på en gammal CD-spelare. Kommer inte ihåg så värst mycket vad det var vi snackade om, men det var nog mycket oj och ve om våra "kärleksproblem." Varför fick vi inte rätt sorts uppmärksamhet från de tjejer vi suktade efter (för att sitta och beklaga sig är grymt åtråvärt!), och hur kom det sig att de alltid tittade på "fel" sorts killar.  Det var nog mest Daniel, Peter och jag som satt där nere och klagade, och jag var mest patetisk av oss tre. De drömmar jag hade om vilken kavaljer jag skulle vara lämnade lustigt nog ut biten om vad tjejen ifråga själv nog hade behövt från ett förhållande. Allt var fokuserat runt mitt liv... att sitta och spela spel i en gammal möbelfabrik är nog inte drömtillvaron för de flesta tonårstjejer... sedan ska man kanske tillägga att mitt klädesval under den perioden inte direkt hjälpte mig att se äldre ut än kanske 11-12 år. Vilken catch!

Ändå ser man tillbaka på den tiden med ett leende på läpparna. Det var frustration ut i fingertopparna, men trots att jag förtjänade det smeknamn som ibland i ren irritation kom över folks läppar (Pet-nogus), så hade jag de bästa polarna man någonsin kunnat önska sig (och ja, vi hade små retstick-moment med varandra... Daniel var alltid för sen, Peter kunde skita pengar, Balten uppehöll gasbalansen i universum, Fredrik kunde aldrig slita sig från sina mopeder, osv). Nu när jag sitter på en annan kontinent och har träffat tusentals människor från alla möjliga håll och kanter så inser jag hur otroligt det är att ha bästa kompisar som man känt sedan man bokstavligt talat låg i vaggan. Frågan är om det är typiskt svenskt, eller bara typiskt för Lerdala?

Hur mycket ändras man egentligen över en livstid, och hur mycket förändras man på grund av människor runt omkring sig? Hur mycket av mina kompisar finns speglat i min personlighet, och vad har de fått från mig? Jag har förändrats något extremt över de sista tio åren, även om min syster antagligen fortfarande ser mig som en jobbig besserweisser (och det gör nog kompisar också), men jag tror jag känner mig själv mycket bättre. Även om det inte finns mycket gott jag kan säga om mitt förra förhållande, så finns det något gott som kom ur det hela. Jag lärde känna mig själv mycket bättre. Jag såg det värsta i min personlighet, och också vad som händer när man låter sig ständigt trampas på, hur andra kan forma den man är och förstöra eller förbättra ens självuppfattning. Jag har lärt mig att aldrig förlöjliga andras erfarenheter för att de inte stämmer med min verklighetsuppfattning (vilket är ett helt annat ämne som jag nog kunde skriva en bok om), och jag tror att jag är en bättre person nu än jag någonsin var.

Jag vet att jag har hundratals mil att gå och många läxor att lära mig innan jag kan känna att jag levt upp till det exempel mina föräldrar satt. Är det inte ganska patetiskt hur länge det tar innan man inser att man alltid haft världens bästa föräldrar, förresten? Man visste alltid bäst när man växte upp, för att sedan inse att ens föräldrar var de som hade rätt. Min mor fanns alltid där när jag behövde henne, även om jag nog aldrig insåg det. Hon är fortfarande samma varma mamma, som är bättre än någon annan mamma, haha. Pappa jobbade väldigt hårt och älskade att bara bonde. Det som är frustrerande med att gå i hans skugga är att jag vet att jag inte har ett uns av hans arbetsvilja och förmåga att få allt gjort. Jag hoppas att han visste att det var så jag såg honom.

Det känns nästan oförskämt och veta vilka talanger jag har och att jag aldrig kommer leva upp till min potential på grund av att jag är för lat. Visst har jag ett bra jobb där jag tjänar relativt bra pengar, men det är inte i närheten av var jag vet att jag borde vara. Jag tror min akademiska rådgivare var nästan lite uppgiven med mig när han gav mig mitt diplom. Han hoppades att jag skulle gå vidare och doktorera, sade nästan rakt ut att jag slösade bort talang genom att inte forska.

Sedan på den andra sidan vågskålen står allt annat... jag har haft fruktansvärd tur hela livet. Det mesta har slutat på bästa möjliga sätt. Hur många gånger trillade jag ner från träd ute i skogen eller i Hultet utan att bryta armar, ben och huvud? (Funderar fortfarande på om jag hade sprickor i några revben efter en viss incident när Stina låste in mig i ett redskapsskjul och jag försökte klättra ut) Hur många gånger kom jag undan med sådant jag borde hamnat i trubbel för? (En viss Mariestad-incident till exempel). Sedan nu med Christine... vi hade båda varit i situationer där allt var ett rent helvete, men det var inget man kunde förklara för andra... och så fann vi varandra, och hjälpte varandra ur det där träsket. Jag vet fortfarande inte riktigt vad hon såg i mig (förutom en spinkig kille att göda), men hon är så underbart omtänksam i allt hon gör. Jag ser i hennes mor och mormor var hon fått det ifrån, och vet hur tacksam jag ska vara, och faktiskt är!  Hon sätter ett exempel för mig i allt det hon gör, vare sig det är matlagning och gästunderhållning, eller som lärarinna där hon mer eller mindre avdyrkas av de små som inte vill gå hem på eftermiddagen.

Vet inte varifrån allt detta kom, och det rör ändå bara till det lite lätt på ytan. Men som Roy sa, dä sa va gôtt å leva, annars kan dä kvâtta... och det är gött att leva. Livet är underbart, även om jag sitter på jobbet och lökar!