Skadat Väder
Jobbar hemifrån idag eftersom jag inte kände för att köra bil i snön. För knappt en vecka sedan var det 20 grader varmt och soligt. Idag är det -14 och soligt med en knapp decimeter snö. Var ingen höjdare att skotta eftersom det gjorde bra ont i sidan, men det fick gå ändå.
Till helgen är det Super Bowl mellan Cardinals och Steelers, och jag måste nog erkänna att jag inte bryr mig särskilt mycket. Förra året hade jag ju i alla fall ett lag att heja mot (istället för att heja på). Vi har inget planerat, så antar att vi inte kommer hålla något party, trots att vi har massvis med öl (drygt 40 flaskor) kvar från vår inbjudningsfest.
På onsdag har vi depressionsmöte - eller 401k meeting. Med andra ord, vi ska snacka pensionsfonder med våra investerare. Det senaste året var ju inte direkt muntert... just nu går 6% av min bruttolön in i olika pensionsfonder, och företaget matchar med 4%. Sedan blir de pengarna uppätna sakta men säkert av den sakta men säkert döende börsen. Anledningen till att jag inte dragit mig ur och tar ut pengarna i lön är att det är precis vad man tydligen inte bör göra eftersom man just nu får ganska många så kallade andelar för pengarna. Jaja... vi får se vad som händer... efter att Clinton helt förstörde de allmänna pensionsfonderna i landet så är det inget man kan ens fundera på att få ut något av. Så pensionsinvesteringar är det enda man kan hoppas leder någonvart.
Till de Skövdebor som inte läst den än:
http://www.lenneer.se/sida/bilder/serier/skovde1.htm
Brutet Revben?
Jag var nästan helt klar med allt och skulle bara skära bort överhänget från den sista skivan. På grund av att den var nästan allra högst upp på taket och på avigsidan bestämde jag mig för att lägga mig över taknocken och skära så att jag kunde använda högerhanden och få det mer rakt och fint. Sagt och gjort, jag lägger mig med bröstkorgen över taknocken och sträcker ut mig och börjar skära... men det blir snabbt obekvämt för att taknocken tryckte konstigt, så jag bestämmer mig för att kana lite närmare... istället för att lyfta mig själv upp och komma i ny position. Jag känner hur det bara smäller till i ett av mina revben längre ner i bröstkorgen och jag blir paralyserad av smärta. Har aldrig kännt något sådant innan. Jag blir liggande en stund och fortsätter sedan skära klart även om det gör ont som attan.
Så nu misstänker jag att jag har i alla fall en spricka i revbenet, eftersom det svider rätt bra vart man än rör vid det... framsida eller ryggen spelar ingen roll. Alla andra revben uppför sig på rätt sätt... det vill säga, de ger mig ingen smärta alls. Nu kan jag inte sova på höger sida heller, vilket suger eftersom det är det jag vanligtvis gör, så har vaknat upp en massa de senaste nätterna för att jag vänt på mig i sömnen. Men men... det lär kännas bättre om ett par veckor eller så.
Det positiva är att taket ser fint ut. Spenderade $40 och 90 minuter på något hantverkarna nog gjort på 45 minuter, men ville ha $400 för - rätt bra timlön, speciellt eftersom de bara har 5 minuter att köra också. Nu vet jag också att jag klarar av det själv om det händer igen, men förhoppningsvis kan jag undvika skador också.
Vädret har varit rätt sjukt den senaste veckan också. 20 grader varmt flera dagar i rad. Snön är så gott som borta överallt förutom högre upp i bergen. Visst är det skönt att inte behöva oroa sig för halka på väg till jobbet, men jag gillar vinter också, och tycker det borde kännas som vinter också när den faktiskt är här!
Mer Bilder på Huset
Här är vår huvudingång, sedd uppifrån:
Här är vår balkongväg eller vad man nu ska kalla den... den förbinder rummen på ovanvåningen och har utsikt över vardagsrummet.
Matsal från några olika vinklar... större delen av rummet är tomt, så det tog jag inget kort på. Vi vet fortfarande inte riktigt vad vi ska göra för att det inte ska se så tomt ut... de som såg vårt bord i vårt gamla hus vet hur det var lite för stort för det rum vi åt i... här försvinner det nästan istället, men å andra sidan kan vi faktiskt använda bordet för tio personer nu utan att det blir trångt.
Här är vårt vardagsrum från ett par håll... eldstaden går på gas, vilket är helt underbart - ingen sotning, vedhuggning, eller glöd som skjuter ut i rummet :) Tändning och släckning sker med en belysningsknapp.
Här är vårt gästrum... stor säng, relativt litet rum...
Gästbadrummet - på bilden kan man inte se duschkabinen som är bakom den öppnade dörren.
Vårt hemgym som vi använder mer och mer allteftersom. De 20 extra kilona jag har från de senaste årena håller sakta men säkert på att omplaceras till rätt plats.
Lek med mig!
Vad som fortfarande inte kommit med på bild är vårt sovrum, vårt badrum, badrum #2 på ovanvåningen, mitt kontor, och källaren... plus garage, som inte är så mycket att se.
En av anledningarna till att vi ville ha mycket med rum är så att vi kan ha många gäster, så var inte blyga! Det ser ut som om det kan bli en svensk eller två på besök i sommar och i höst, men det finns rum och tid för fler!
Dä sa va gôtt å leva, annars kan dä kvâtta...
Ibland är det bra grymt hur filosofisk man kan bli av skumma drömmar och alltför lite sömn. Efter att ha glömt bort disken igår som vi skulle göra tillsammans, bestämde jag mig för att gå upp en timme tidigare än vanligt för att ta hand om den på egen hand som en liten överraskning istället.
Sagt och gjort, jag lyckades dra mig ur sängen vid sex-snåret och Christine sov djupt för en gångs skull, tog en dusch och gick sedan ner i köket och diskade och började filosofera.
Vad som fick detta filosoferande att hända var den skumma dröm jag hade där alla möjliga sorters personer från högstadietid figurerade. Drömmen i sig var bara konstig, men den satte min hjärna på språng, minst sagt.
För knappt 15 år sedan satt vi ovanför verkstaden i vår nördhörna och lyssnade på Fools Gardens Lemon Tree som satt på evig repeat på en gammal CD-spelare. Kommer inte ihåg så värst mycket vad det var vi snackade om, men det var nog mycket oj och ve om våra "kärleksproblem." Varför fick vi inte rätt sorts uppmärksamhet från de tjejer vi suktade efter (för att sitta och beklaga sig är grymt åtråvärt!), och hur kom det sig att de alltid tittade på "fel" sorts killar. Det var nog mest Daniel, Peter och jag som satt där nere och klagade, och jag var mest patetisk av oss tre. De drömmar jag hade om vilken kavaljer jag skulle vara lämnade lustigt nog ut biten om vad tjejen ifråga själv nog hade behövt från ett förhållande. Allt var fokuserat runt mitt liv... att sitta och spela spel i en gammal möbelfabrik är nog inte drömtillvaron för de flesta tonårstjejer... sedan ska man kanske tillägga att mitt klädesval under den perioden inte direkt hjälpte mig att se äldre ut än kanske 11-12 år. Vilken catch!
Ändå ser man tillbaka på den tiden med ett leende på läpparna. Det var frustration ut i fingertopparna, men trots att jag förtjänade det smeknamn som ibland i ren irritation kom över folks läppar (Pet-nogus), så hade jag de bästa polarna man någonsin kunnat önska sig (och ja, vi hade små retstick-moment med varandra... Daniel var alltid för sen, Peter kunde skita pengar, Balten uppehöll gasbalansen i universum, Fredrik kunde aldrig slita sig från sina mopeder, osv). Nu när jag sitter på en annan kontinent och har träffat tusentals människor från alla möjliga håll och kanter så inser jag hur otroligt det är att ha bästa kompisar som man känt sedan man bokstavligt talat låg i vaggan. Frågan är om det är typiskt svenskt, eller bara typiskt för Lerdala?
Hur mycket ändras man egentligen över en livstid, och hur mycket förändras man på grund av människor runt omkring sig? Hur mycket av mina kompisar finns speglat i min personlighet, och vad har de fått från mig? Jag har förändrats något extremt över de sista tio åren, även om min syster antagligen fortfarande ser mig som en jobbig besserweisser (och det gör nog kompisar också), men jag tror jag känner mig själv mycket bättre. Även om det inte finns mycket gott jag kan säga om mitt förra förhållande, så finns det något gott som kom ur det hela. Jag lärde känna mig själv mycket bättre. Jag såg det värsta i min personlighet, och också vad som händer när man låter sig ständigt trampas på, hur andra kan forma den man är och förstöra eller förbättra ens självuppfattning. Jag har lärt mig att aldrig förlöjliga andras erfarenheter för att de inte stämmer med min verklighetsuppfattning (vilket är ett helt annat ämne som jag nog kunde skriva en bok om), och jag tror att jag är en bättre person nu än jag någonsin var.
Jag vet att jag har hundratals mil att gå och många läxor att lära mig innan jag kan känna att jag levt upp till det exempel mina föräldrar satt. Är det inte ganska patetiskt hur länge det tar innan man inser att man alltid haft världens bästa föräldrar, förresten? Man visste alltid bäst när man växte upp, för att sedan inse att ens föräldrar var de som hade rätt. Min mor fanns alltid där när jag behövde henne, även om jag nog aldrig insåg det. Hon är fortfarande samma varma mamma, som är bättre än någon annan mamma, haha. Pappa jobbade väldigt hårt och älskade att bara bonde. Det som är frustrerande med att gå i hans skugga är att jag vet att jag inte har ett uns av hans arbetsvilja och förmåga att få allt gjort. Jag hoppas att han visste att det var så jag såg honom.
Det känns nästan oförskämt och veta vilka talanger jag har och att jag aldrig kommer leva upp till min potential på grund av att jag är för lat. Visst har jag ett bra jobb där jag tjänar relativt bra pengar, men det är inte i närheten av var jag vet att jag borde vara. Jag tror min akademiska rådgivare var nästan lite uppgiven med mig när han gav mig mitt diplom. Han hoppades att jag skulle gå vidare och doktorera, sade nästan rakt ut att jag slösade bort talang genom att inte forska.
Sedan på den andra sidan vågskålen står allt annat... jag har haft fruktansvärd tur hela livet. Det mesta har slutat på bästa möjliga sätt. Hur många gånger trillade jag ner från träd ute i skogen eller i Hultet utan att bryta armar, ben och huvud? (Funderar fortfarande på om jag hade sprickor i några revben efter en viss incident när Stina låste in mig i ett redskapsskjul och jag försökte klättra ut) Hur många gånger kom jag undan med sådant jag borde hamnat i trubbel för? (En viss Mariestad-incident till exempel). Sedan nu med Christine... vi hade båda varit i situationer där allt var ett rent helvete, men det var inget man kunde förklara för andra... och så fann vi varandra, och hjälpte varandra ur det där träsket. Jag vet fortfarande inte riktigt vad hon såg i mig (förutom en spinkig kille att göda), men hon är så underbart omtänksam i allt hon gör. Jag ser i hennes mor och mormor var hon fått det ifrån, och vet hur tacksam jag ska vara, och faktiskt är! Hon sätter ett exempel för mig i allt det hon gör, vare sig det är matlagning och gästunderhållning, eller som lärarinna där hon mer eller mindre avdyrkas av de små som inte vill gå hem på eftermiddagen.
Vet inte varifrån allt detta kom, och det rör ändå bara till det lite lätt på ytan. Men som Roy sa, dä sa va gôtt å leva, annars kan dä kvâtta... och det är gött att leva. Livet är underbart, även om jag sitter på jobbet och lökar!
Deadline
Känner mig lite obekväm just nu också... påpekade att projektplanen som min vän och kollega lagt fram var grovt underbudgeterad, så nu har min andra kollega kollat över planen och insett att jag hade rätt. Kostnaden för den första projektplanen var nästan en halv miljon dollar för låg och hade garanterat lett till att vi gått med en rejäl förlust på projektet - ganska big deal när man betänker att vi har bara 7 heltidsanställda. Problemet är att nu är kollega nummer ett i skamvrån på grund av att han inte spenderade tillräckligt med tid på detta, och det var mer eller mindre mitt fel att det upptäcktes. Å andra sidan så hade det kunnat gå käpprätt åt h-vete om det inte upptäckts... önskar bara att någon annan hade insett det istället för mig :(
Suck...
På Lördag har vi vår försenade inflyttningsfest #1... vi kan äntligen ha gäster eftersom nedervåningen är klar. Så här ser vårt kök ut ifrån vardagsrummet:
Ugn och spis är till vänster bakom väggen, diskho, diskmaskin är precis på andra sidan barbänken, och träskivan som sticker upp är en fristående liten ö där hela skivan är en
Trött
Var lite dum när jag gav mig in i en internetdebatt häromdagen under JuniorVMmatchen mot Kanada. Det var inte så populärt att säga att Markström filmade lite väl mycket när han blev tillstött. Visst spelade kanadensarna fult, men det är något man länge vetat att de gör... Markström borde inte flänga omkring som en Italienska fotbollslandslagsspelare för det. Nu finns det en massa filmer på youtube som gör narr av Markström på grund av det hela, så antar att det låg något i det jag försökte säga, trots allt. Jag kunde inte med att fortsätta titta utan bytte kanal för att se Lundqvist hålla nollan mot Pittsburgh istället. Bra mycket bättre spenderad tid.
Har fortsatt med att gå upp i vikt också, men som tur är så har jag börjat träna nu, så det lägger sig inte bara om midjan längre. Tror jag hittat en rätt bra vikt att ligga på nu, men måste omstrukturera lite, om man säger så :) Det är bra mycket lättare att motivera sig till att träna när man har gym hemma. Nu när isen smält bort från gatorna också så kan vi börja jogga/springa med Paddington igen. Han har nog saknat det en hel del, och drar ganska mycket när man går med honom.
Japp... så var det med det.
Jaja, ska kanske fortsätta jobba lite... har tagit hand om 23 av 24 buggar/problem sedan i Måndags, så måste säga att det varit en produktiv vecka i alla fall.
Kallt som Skägget - Trött som Skägget
Ena framljuset på bilen har tydligen brunnit ut också. Kommer inte ihåg om det var typ omöjligt att byta det själv eller inte, men får väl se ikväll när jag kommer hem. Måste också ha tag på någon som kan komma och fixa vårt tak, eftersom det faktiskt var några av våra plattor som blåst av, vilket är sjukt egentligen med tanke på hur grymt fasthäftade de är. Tegelpannor hade varit lättare att lägga nya själv, men å andra sidan hade de nog blåst av varenda en och allvarligt skadat folk, så det är nog inget alternativ.
Annars händer inte så mycket... Vi hängde gardiner och sånt i helgen, och jag skaffade dörrhandtag till de två dörrar som fortfarande behövde det och installerade dem. Nu är det bara alla förbaskade mässingsgångjärn som måste bytas ut också. Som tur är lär inte det bli så fruktansvärt dyrt i alla fall, men att ta loss varenda dörr och hänga tillbaka dem med nya gångjärn låter inte direkt lockande. Men vad ska man göra?
Vi planterade äntligen i Christines Aero Garden också, så nu kommer vi snart ha färska örter året runt inomhus. Guld värt!
Tänkte ta lite bilder på hur huset ser ut igår, men det gick åt skogen eftersom vi inte hade några batterier. Köpte nya igår, men nu är jag inte hemma, så det blir nog inte förrän till helgen.
Gott Nytt År
Nyårsafton var inget speciellt - Christine hade feber och jag kände mig fortfarande lite småkrasslig också, så vi tog det lugnt och stannade hemma. Nyårsdagen spenderades på soffan av Christine som fortfarande hade feber, och jag dammsög och tvättade heltäckningsmattan i gästrummet. Vattnet blev rätt smutsigt, måste jag säga... men nu är det helt klart där inne för att ta emot gäster.
Vi planerar ett par smått försenade inflyttningsfester om ett par veckor eller så också... det ska bli kul i alla fall. Om någon kommer, det vill säga... det enda vi har kvar att göra på huvudplan är att skaffa gardiner och någon sorts diskret lamellgardin eller något till matsalen, plus något att förvara finporslin i. Eftersom vi fick ett IKEA presentkort i bröllopspresent så kanske vi använder oss av det om vi hittar något i nätbutiken. Synd att närmaste butik är i Utah... lite långt att köra bara för att se vad de har...
I förrgår kom det några hantverkare och fixade staketet också, så Paddington kan inte leka med grannens hundar i vår trädgård längre. Han tyckte om den blonda labradoren de hade, men var inte så förtjust i den gigantiska svarta hunden som var den mest lekvilliga... (och som försökte sig på att jucka honom några gånger också, vilket nog är den riktiga anledningen till irritationen).
Nej, nu ska jag nog försöka mig på att få lite gjort...
